Osaamiskeskus Altius tuottaa tietoa nuorisotyöstä. Nuorten omat kokemukset ja näkemykset ovat korvaamaton osa nuorisotyön ymmärtämistä ja kehittämistä. Pyysimme kolmea nuorta aikuista, joille nuorisotyö on tullut tutuksi aktiivisen osallistumisen kautta, pohtimaan, mitä nuorisotyö on heidän elämässään merkinnyt, ja kirjoittamaan aiheesta omakohtaisen blogitekstin. Tuloksena syntyi kolme erilaista, mutta toisiaan täydentävää näkökulmaa nuorisotyön merkitykseen. Julkaisemme tekstit nimettöminä, jotta kirjoittajat voivat jakaa kokemuksiaan ja ajatuksiaan mahdollisimman vapaasti omista lähtökohdistaan.
Tekstit muistuttavat myös siitä, että nuorisotyössä puhutaan muutakin kuin suomen kieltä. Nuorten ääni kuuluu teksteissä aidosti ja omalla kielellään: yksi blogeista on kirjoitettu suomeksi, yksi ruotsiksi ja yksi saameksi.
Blogitekstit:
Mušte uásálistiđ ko tot lii máhđulâš
Mer än en ungdomsgård
Nuokkarilta eväitä elämään
Mušte uásálistiđ ko tot lii máhđulâš
Anarist láá uccáá máhđulâšvuođah nuorâi várás keksiđ, maid puáhtá rijjâaaigi porgâđ. Tien tááhust nuorâipargo vááigut viehâ ennuv nuorâi elimân. Anarist tuáimá aktiivlâš nuorâistivrâ, mii lii nuorâi saje váiguttiđ sii aššijd kieldâ politiikkâst, sehe maŋgâ nuorâisaje, kost piäsá viettiđ rijjâäigi torvolávt.
Nuorâistivrâ lii nuorâi vuoigâdvuotâ já uási kieldâpolitiikkâst mii tuáimá. Tien peht nuorâi jurduid puáhtá uážžuđ pyeremusávt oovdân. Nuorâistivrâ tuáimá nuorâi peeleest sárnon. Lam jies lamâš maaŋgâ ive nuorâistivrâ jeessân já lam peessâm váiguttiđ já viärmádâttâđ pyereest. Onnáá peeivi must ij lah vaigâd keksiđ maid porgâđ ko lam finnim nuuvt ennuv uuvsâid áávus.
Laapist tuáimá še Laapi pyereestvaijeemkuávlu nuorâistivrâ mon jeessân lam meiddei lamaš. Táál ko smietâm te lam luholâš ete lam peessâm leđe uási maidnii stuárráb já lam teivâm ennuv uđđâ nuorâid kiäid jiem vissásávt liččii teivâm mudoi.
Párnivuođâ rääjist lam lamaš perustum uásálistiđ já váiguttiđ nuorâi aašijd. Ovdil nuorâistiivrâ tooimâ muu rijjâäigi lii kuullâm mii markkân nuorâisaajeest. Tobbeen lam teivâm skipárijd, spellâm sehe joba ijâstâllâm. Puoh láá álgám jo talle já ko lam kiävttám nuorâi palvâlusâid já lam uáinám mon teháliih toh láá. Vala-uv maŋgii, veikkâ lam jo rävisolmooš, ličij tobdo já mielâ moonnâđ nuorâi tábáhtussáid ko tobbeen lam ain lamaš nuuvt puorijn mielâin.
Nuorâi sajeh já tábáhtusah láá puátteevuođâ várás tergâdeh, vâi rävisulmuuh uáinih nuorâid já maht sij vajeh. Tárguttâs lii, ete kihheen ij pääsi ohtuu já juáhháást ličij miinii teikkâ kiinii torvon.
Mer än en ungdomsgård
Det är drygt 16 år sedan jag för första gången klev in på Unccan – som en utåt sett nonchalant, men inombords blyg och skräckslagen 12-åring. Det kändes som att alla andra redan visste hur Unccan fungerade och kände ungdomsledarna. Själv kom jag från en liten byskola i en annan stad och hade ärligt talat aldrig ens hört talas om en ungdomsgård innan jag började högstadiet.
Det dröjde inte många veckor innan de flesta – enligt mina föräldrar alla – eftermiddagar spenderades på ungdomsgården. Till en början gick jag dit tillsammans med mina närmaste vänner, och vi höll mest till för oss själva. Vi blev trots det alltid bemötta med en genuin glädje över att vi var där, vilket gjorde att jag ganska snabbt slutade känna att jag behövde ha någon med mig för att gå till Unccan.
Livet som högstadieelev är sällan helt okomplicerat, och jag var inget undantag. Mina tre högstadieår var minst sagt turbulenta, med både höga toppar och djupa dalar. Det som är slående i efterhand, och som jag inte riktigt såg då, är att den enda verkliga konstanta faktorn genom allt detta var Unccan och ungdomsledarna.
En resa till Lappland där vi cyklade bland renar, badade i Norska ishavet och spelade boboll med en träklabb och en kotte? Det gjorde vi med Unccan. Otaliga dags- och helgutflykter till vattenparker, cartingbanor och stugor, fyllda av interna skämt som fortfarande i skrivande stund får mig att skratta tills tårarna rinner? Det gjorde vi med Unccan.
Men ungdomsverksamheten sträckte sig även långt bortom de fyra väggarna och de glada stunderna
Jag minns hur jag en hel kväll satt förtvivlad vid cafédisken på Unccan och oroade mig över att spela dåligt i min allra första innebandymatch. En av ungdomsledarna, som själv också spelade innebandy, satt med mig hela kvällen. Han lyssnade på alla mina (för det mesta hyfsat oresonliga) rädslor och katastroftankar, och till slut stod vi och övade skott och passningar i över en timme för att lugna mina nerver.
Ungdomsledarna fick också en plats på första raden när jag insjuknade i en allvarlig sjukdom som påverkade mig både fysiskt och psykiskt. Trots att jag periodvis inte var särskilt lätt att ha att göra med fanns de alltid där och försökte skapa en känsla av normalitet i min vardag. I en tillvaro som till stor del bestod av läkarbesök, dömande blickar och, tyvärr, vänner som drog sig undan, möttes jag aldrig av något sådant på Unccan. Där fanns bara acceptans, värme och samma dåliga interna skämt som alltid tidigare.
De stöttade mig genom återhämtningen och fanns där oavsett om jag själv visste hur jag skulle be om hjälp eller inte. Det är först som vuxen jag fullt ut har förstått hur mycket de faktiskt gav av sig själva för oss ungdomar. Det handlade om så mycket mer än att bara vara fysiskt närvarande på ungdomsgården. Det handlade om att skapa en trygg plats att landa i, där man fick vara precis den man var. En plats som alltid fanns där, oavsett ålder eller livsskede. Människor som kände dig ut och in, och än i dags läge inte skulle tvivla en sekund på att ställa upp för dig i vått o torrt. Det handlade om en gemenskap som hjälpte mig att förstå mina egna värderingar och som gav mig utrymme att både bryta ihop och växa till den person jag är i dag. Det är sannolikt också därför jag alltid sökte mig tillbaka till Unccan då livet kändes turbulent eller osäkert, inför saker som att åka på utbyte, skriva studenten eller söka in på skola, eller vad som helst annat som kan kännas omvälvande i en tonårings liv.
I slutändan är det inte alla praktiska färdigheter eller hjälpmedel jag fått med mig från mina år på Unccan som betyder mest, även om det har varit förvånansvärt användbart att lära sig skjuta skruvbollar i biljard.
Det viktigaste som de åren gav mig var något annat: gemenskap
Gemenskap är ett ord som ofta slängs runt, men som kan vara svårt att fullt ut förstå förrän man själv har fått uppleva den. För mig har gemenskap aldrig handlat om att alltid vara glad, stark eller perfekt. Den har handlat om att få höra till även när livet varit som mest kaotiskt, när jag tvivlat på mig själv eller när jag inte haft något att ge tillbaka. På Unccan lärde jag mig att gemenskap inte skapas av aktiviteter, lokaler eller traditioner, utan av människor som ser varandra, bryr sig om varandra och stannar kvar också när det blir svårt. Det är en känsla av att ha en plats där man alltid är välkommen och där man aldrig behöver förtjäna sin plats. Den gemenskapen har burit mig genom tonåren och långt in i vuxenlivet, och är utan tvekan en av de finaste gåvor jag fått med mig från mina år på Unccan.
Nuokkarilta eväitä elämään
Paikka, johon oli helppo tulla
Kasvoin alle 10 000 asukkaan paikkakunnalla, jossa nuorille oli melko vähän paikkoja, joissa viettää aikaa ja kokea itsensä tervetulleiksi. Nuorille on tärkeää kavereiden kanssa vietetty aika sekä myös tietyntasoinen itsenäistyminen, jonka vuoksi luonnollisin paikka viettää aikaa kavereiden kanssa ei välttämättä ole nuoren koti. Nuorisotila eli tutummin nuokkari muodostui minulle ja monelle muulle tärkeäksi osaksi arkea, jonne menemiseen ei tarvinnut sen kummempaa syytä.
Monesti menin nuokkarille viettämään aikaa, pelaamaan biljardia tai tapaamaan kavereita. Lukioaikana menin monesti myös linja-autoaseman lähellä sijainneelle nuokkarille tekemään läksyjä matkustettuani takaisin kotipaikkakunnalleni lähimmästä isommasta kaupungista, jossa kävin lukiota. Usein kävin myös nuoristyöntekijän kanssa keskusteluja asiasta kuin asiasta. Keskustelut saattoivat liittyä vaikkapa silloisiin huoliin elämässä tai tulevaisuudensuunnitelmiin. Keskustelujenaiheet vaihtelivat siitä, mihin kaupunkiin lähteä lukion jälkeen opiskelemaan tai mitä sitä tekisi tulevana viikonloppuna.
Nuorisotyön tärkein tehtävä on kohdata
Nuokkarilla ei ollut merkitystä sillä, millaisesta tausta tuli, millaiset arvosanat koulussa sai tai oliko kiinnostunut esimerkiksi vaikuttamisesta tai harrastuksista. Itselleni jo nuorena ja myös vuosien varrella yhteiskunnalliset asiat ja vaikuttaminen ovat olleet tärkeitä asioita. Nuorille on kuitenkin mielestäni erityisen tärkeää tarjota paikkoja, joissa ei tarvitse jatkuvasti miettiä erilaisia tavoitteita tai yhteiskunnallisia kysymyksiä. Monesti ne nuoret, joita kyseiset asiat kiinnostavat, löytävät vaikuttamisen kanavat.
Pidän tärkeänä sitä, että nuorisotyö tavoittaa kaikenlaisia nuoria ja huomioi myös nuorten tavalliset arjen tarpeet. Kaikki eivät kaipaa jatkuvasti ohjattua toimintaa tai suuria tavoitteita. Joskus tärkeintä voi olla turvallinen paikka, jossa voi viettää aikaa kavereiden kanssa, tehdä läksyjä tai vain hengähtää koulupäivän jälkeen.
Miksi kokemastani nuokkarista kannattaa pitää kiinni?
Nyt nuorena aikuisena ja oikeustieteen maisterina huomaan pohtivani nuorisotyötä erilaisesta näkökulmasta kuin nuorena. Silloin nuokkari oli luonnollinen osa arkeani, mutta nyt ymmärrän paremmin, kuinka tärkeää on, että on olemassa paikkoja, joissa nuoret voivat kohdata toisiaan ihan vain nuorina. Suuri merkitys on myös nuorisotyöntekijöillä, jotka voivat olla suuressakin roolissa nuoren elämässä. Itse askartelin joulukranssin ja kutsuin nuokkarin tutun nuorisotyöntekijän ylioppilasjuhliini, koska minulle hän oli turvallinen aikuinen, johon pystyin tukeutumaan ja luottamaan.
Nuoret joskus nähdään jonkinlaisena taakkana yhteiskunnalle. Monien mielikuvissa nuoret tekevät kaikenlaisia tihutöitä ja aiheuttavat haitan katukuvaan hengaillessaan isoissa porukoissa. Ne samat nuoret tulevat kuitenkin olemaan niitä samoja aikuisia, jotka taas muutaman kymmenen vuoden päästä pääsevät paheksumaan seuraavia nuoria, kun omista nuoruusvuosista on tarpeeksi kulunut aikaa. Nuorille on tärkeää tarjota paikka, jossa he tuntevat olonsa tervetulleiksi, tulevat ymmärretyiksi ja mieluusti saavat vielä leivän ja kupin kahvia nuokkarin keittiöstä kömpiessään sohvannurkkaan pelaamaan pleikkaria.
